Att kicka eller inte kicka
Har precis kommit hem från att ha stått ute och kickat i en timme. För mig kan det här nästan liknas med terapi, eller typ avslappning. När jag står ute och bara fokuserar på bollen, nästa tillslag och ljudet när jag träffar, då släpper jag allt annat och bara njuter.
Gårdagen och helgen var allt annat än perfekt, med många jobbiga situationer och besked, och då är det så skönt att få gå ut och bara kicka av sig. Bara tänka på fotboll, och hur jag vill att bollens bana ska se ut.
När jag började spela fotboll för ca 2 ½ år sedan var detta en av sakerna jag fascinerades av, att varenda träning blev som en paus i vardagen, fast det var full fart hela tiden. Jag hade aldrig upplevt att en sport kunde ta över så helt totalt att man släppte ala andra tankar, att ingenting annat spelade roll just där och då.
I dagens samhälle har allting blivit så uppdelat i olika sektioner att jag tror att man ofta har glömt den där känslan av befrielse när man lämnar mobiler, plattor, läxor, arbeten, sociala normer bakom sig och bara står och nöter sin sport, eller ibland bara en viss rörelse. Sport utförs idag på strukturerade träningar, på anläggningar och med tydliga riktlinjer för hur verksamheten ska bedrivas. Allt det är jättebra, men ibland behöver man bara stå ensam med en boll på en knöglig gräsmatta och irriteras över att just den finten inte sitter.
Vill man bli bra på något behöver man nöta, och vill man må bra så tror jag man behöver såna här stunder, då man själv tar hela ansvaret för sitt utövande och bara får vara ensam med sin boll.
Ella
