Att möta sina gränser
Har precis avslutat ett fys/hoppreps/kicka pass. Känslan när man kollapsar efter sista övningen och när man sen reser sig för att stretcha och man skakar lätt i musklerna, wow säger jag bara!
Innan jag började spela fotboll höll jag som sagt på med skidåkning, och det är vissa saker jag verkligen inte saknar med den sporten, men även saker jag verkligen saknar.
En sak jag saknar, som faktiskt är anledningen att jag började skriva nu, är hur vi tvingades utmana våra gränser nästan varje träning. Antingen utmanades vi fysiskt, där vi körde stenhårda intervaller eller långa löpturer uppför "berg", eller så utmanades vi tekniskt, med saker som tajta kurvor och löpteknik.
Efter nästan varje pass kom jag hem antingen helt slut i kroppen eller i knoppen, och det kändes som att jag inte hade någon energi kvar över huvudtaget, att jag verkligen hade gjort allt jag kunnat och jag kunde nästan känna hur jag hade utvecklats. Samtidigt vad passen oftast väldigt roliga, med mycket skratt och humor.
Sen jag började med fotbollen har jag fått denna känsla kanske en eller två gånger på fotbollsträningar, och varje gång har jag varit i sjunde himlen. Jag har frågat mig varför vi så sällan uppnår denna känsla inom fotbollen. Är det för att sporten inte behöver spelare som kan möta och övervinna, sina gränser? Är det för att vi inte tror att våra spelare klarar av det, eller vill ha det så? Är det för att tränare inte ställer samma krav på tjejer och killar, och att jag bara har sett tjejsidan?
Jag tror att fotbollsträningar skulle må bra av att tänja lite mer på gränserna, både fysiska och tekniska. Spelarna utvecklas som personer, de får ett bättre självförtroende och deras spel blir förhoppningsvis bättre. Man får bättre förståelse för vad man klarar av just nu, och hur mycket man faktiskt kommer kunna om man fortsätter utmana sig. Varje gång man utmanar sig själv och trycker sin övre gräns lite till så stärks man.
Ella
